Besviken på rättsystemet, eller vad det nu är...

Under tiden jag var i Japan kunde jag inte göra annat än längta tillbaka till Sverige, helt ärligt så gick väldigt mycket av min energi åt att lovprisa den svenska modellen när det kom till allt från skolsystem till valsystem. Sen var det en djup svacka i april när TPB-domen kom, så djup att det resulterade i politiskt engagemang och starta en blogg.

Nu är jag tillbaka i Sverige, detta förlovade land vars välfärd och husisolering jag saknat så innerligt, och ändå känner jag mig återigen besviken på Sverige och dess sätt att handskas med saker och ting.

Antagligen är jag för naiv när jag tänker på Sverige, lite som om Det Lilla Landet Lagom/Det Långa Landet Falukorv/Mellanmjölkens Förlovade Land är lika magiskt som Landet Ingenstans eller Narnia. Allt hemskt hålls utanför Sveriges gränser, alla krig, alla (större) orättvisor...vi värderar människor här, demokrati, frihet, broderskap, jämlikhet...Viva la France! eeh...eller nåt.

Det är klart att man blir besviken när man har så ouppnåeliga visioner om sitt hemland, det är lite som när man inser att ens föräldrar faktiskt är människor och kan göra fel de också. Fast då denna upplevelse fick mig att förstå och komma mina föräldrar närmare så känns det fortfarande som om jag om och om igen får min bild av Sverige som ett underbart land förstört. Jag känner mig mindre och mindre trygg, en del av mitt liv känns otrygg och det obehagskänslan sprider sig ut i resten av livet.

Jag är en goodie-goodie; drack inte innan jag var 18 (utom den där klassfesten i Svartbyn då), har stora problem att köra för fort, kan inte kasta skräp på marken utomhus...att sitta och fundera på om jag bryter mot lagar när jag lever mitt liv så som jag lärt mig det känns jättekonstigt. När statens syn på vad som är rätt går emot vad jag tycker är rätt, hur gör man då? För det är ju ändå staten som bestämmer.

Jag vill tro på Reinfeldt när han säger att han inte ska skicka polisen på en hel generation, jag vill tro att cencurering av internet är något man bara gör i Kina (och Tyskland och Finland och...), jag vill tro att Sverige är bättre än alla andra länder, jag vill tro att vi är banbrytande i rättigheter och frihet...

Jag vill tro...jag vill...det är bara så svårt när jag bevisas fel om och om igen.

/Elin

Anonymitet

Det pratas hemskt mycket om anonymitet i debatterna kring och om internet- och integritetspolitiken. Lustigt är att de flesta ser det som en fundamental rättighet att få vara anonym i den fysiska världen samtidigt som inte alls lika många ser det som något naturligt att vara anonym på internet. Det är konstigt, varför skulle anonymiteten, som är så viktig för att kunna upprätthålla yttrandefriheten, tryckfriheten och åsiktsfriheten, plötsligt inte gälla i det medium där människor idag uttrycker sina åsikter som mest. Eller gällde bara dessa friheter när de flesta av oss nöjde oss med att knyta näven i fickan? Har det blivit för många av oss som har en åsikt och faktiskt säger något nu? Blev det för mycket åsikter där mitt i friheten?

Både nu och då går kändisar ut och säger att de tänker sluta blogga för att någon har skrivit en dum kommentar för mycket i deras kommentarfält eller att de har fått hotmail som är omöjliga att spåra. Jonas Gardell har pratat om en ansiktslös pöbel som går till attack genom datorerna och visst förstår jag att det är läskigt att bli hotad och trakaserad, jag har inte ens tänkt dra upp det där med valet om att vara offentlig person för det är inte kul i alla fall...Samtidigt tror jag att, anonymitet eller inte, så skulle vi inte få bort det faktum att folk är otrevligare över internet än vad de är face-to-face. Det är bara naturligt eftersom det är längre mellan mig och den jag skriver till. Nätmobbing är ju ett faktum i dagens samhälle och det går ofta via kanaler där offret känner mobbarna (msn, facebook, alla andra forum...)

Innan jag startade den här bloggen var jag själv nervös att jag skulle försätta mig i situationer där jag skulle vara tvungen att försvara åsikter som jag visserligen hade men som jag inte tänkt över så ingående. För tänk om jag haft fel åsikter? Tänk om jag inte kunde argumentera för min sak? Nu har dock lite av min hybris lagt sig och jag har insett att ni är inte så många som läser här, sen har jag också insett att jag kan försvara det jag faktiskt sitter här och skriver...för att inte tala om att jag har rätt att ändra mig.

Jag försöker att vara anonym på internet så lite som möjligt eftersom jag vill kunna stå för allt jag skriver och det jag inte står för skriver jag inte (det är därför jag skriver mitt namn längst ner på varje post och även i titeln på bloggen). Därför var det där med att ha åsikter ännu läskigare, men jag vill ändå att folk ska veta att det här är jag och det här är vad jag tycker. Samtidigt anser jag inte att psedonymer eller anonyma författare gör något skrivet mindre trovärdigt eller slagkraftigt. Det kan faktiskt vara tvärt om.

Innan jag blev engagaerad i det här med politik (och blogging) så var det för några år sedan stora raballder när en författare bakom ett psedonym, Isabella Lund, som skrev om hur det är att vara eskort i Sverige blev hotad med att få sin identitet röjd. Detta ledde till att författaren helt slutade skriva eftersom författaren ville skydda sina barn från att ha en förälder som fick en horstämpel. Jag är nu glad att se att bloggen är up-and-running igen och att Isabella Lund inte tystades för alltid.

I USA har en domstol tvingat Google att lämna ut uppgifter om en anonym bloggare som hade förolämpat en f.d. Vogge model. Ingen skulle väl säga att det hotade demokratin särskillt mycket att en bloggare fick be om ursäkt för att ha kallat en model för en "skank", men om anonymiteter börjar kunna röjas med hjälp av domstol för en förolämpnings skull, hur länge kan det då inte dröja innan USA:s regering börjar flagga politiska bloggar och kräva uppgifter på dem också? och hur lång tid tar det sen innan det sprider sig? Då är det inte längre frågan om, som i fallet Isabella Lund, en privatperson som hotar med att röja en annan privatpersons identitet utan då blir det frågan om brott mot grundläggande rättigheter.

Samtidigt, mitt i denna klappjakt efter alla som gömmer sig bakom namn som inte är deras egna (...inte ens Lars Kepler fick förbli anonym. Varför brydde sig folk om vem han var?) har mitt universitetet infört anonyma tentor. Jag vet ännu inte hur det funkar eftersom jag inte skrivit någon tenta på detta vis än, men det har något med LiU-kort och sifferkoder att göra. Jag har ingen klarhet i varför detta görs, men antar att det ligger något i att ingen ska kunna påstå sig bli diskrimminerad (av vilken anledning man nu än kan komma på). I den marknadsundersökning jag gjorde igår anser dock ingen av LiU-studenterna att de har blivit diskirminerade på en tenta (i min pool fanns: en norrbottnisk kvinna, en invandrad man och en man från stockholmstrakten, varierat och bra! Nu behöver jag inte läsa kursen i marknadsundersökning.).

För att inte tala om pratet om anonyma CV som diskuteras både nu och då, inte minst på nyheterna. Här anser tydligen det svenska samhället att anonymitet är att föredra, så vad är den egentliga skillnaden mellan att ha ett anonymt CV och vilja skriva saker under psedonymer? Hur skiljer sig anonyma tentor från att jag inte vill att någon ska läsa mina sms? Och varför gör man skilnad på brev och mail? Jäklar vilket liv det skulle bli om folk läste mina brev!

Det där med anonymitet är knivit och har nog fler eggar än någon egentligen kan föreställa sig. För det är dåligt när människor gömmer sig bakom andra namn för att göra någon illa. Samtidigt är det lika dåligt om någon skulle bli diskriminerad för att skriva ut sitt namn på ett CV. Om man inte kan blida oppinion för att man är rädd att bli "märkt" så är det slutet för de demokratiska staterna. Kan man inte lita på källskyddet eller tystnadsplikten för den delen, hur ska vi någonsin kunna lita på något då? Så jag tar hellre anonymitet överallt än på av regeringen utvalda ställen.

Sen till alla som slutar blogga för att kommentarerna blir jobbiga, eller för den sakens skull till alla som bara skriver dumheter för att jäklas vill jag bara citera Knatten på Knappnytt.nu: "Åh nej! En person från internet tycker inte om mig. Mitt liv är förstört. Du, sitt ner, håll käften, och lär dig använda KOMMATECKEN!"

Har jag förrsten sagt att jag har Banhof som leverantör nu?

/Elin

Hej igen!

Tillbaka i Sverige, tillbaka i verkligheten...Det är dags att ta upp det här igen.

/Elin

Men tänk, att få va' fri...

Jag börjar bli trött på att leta efter fakta, att hitta sidor att länka till för att styrka mina ack så givna argument. Jag börjar bli trött på att det inte verkar leda någonstans och att allt jag gör egentligen är att upprepa vad andra redan har sagt. Helt ärligt, jag börjar bli trött på den här bloggen och den politiska debatten. Så, is this it? Dog Elins politiska intresse i eftersvallningarna av EU-valet när hon insåg att hon var för långt borta och att själva aktivismen i partiet hon gått med i sakta ebbar ut då folk med mer kött på benen pratar om att det är dags att växa upp och sansa sig? Sägas ska väl att jag håller med dem, de skriver bra och övertygande och jag undrar om det var gapigheten som egentligen lockade mig...att stå framför en tank på Himelska fridens torg.

Jag har funderat sen jag skrev sist. På politiken i EU och i Sverige, på alla gånger jag har velat göra skillnad men inte hittat något att fokusera på, alla gånger jag önskat att kvinnorna inte haft rösträtt bara för att jag skulle kunna kämpa för det. Jag har funderat på vad jag ska göra när jag kommer tillbaka till Sverige...och jag har funderat på om jag inte ska klippa naglarna snart (inget metaforiskt alls, utan helt bokstavligt).

Kanske blev den här bloggen bara ytterligare ett utlopp för min hemlängtan?

Så nu har jag tänkt om. Jag ska inte lägga ner bloggen, men jag ska heller inte skriva sakfakta, i alla fall inte som huvudsyfte. Jag ska ta ett steg tillbaka, jag ska fortsätta läsa bloggar och jag ska fortsätta lyssna till debatten. Kanske hitta andra kanaler att delta i den också, men här, på bloggen, kommer jag göra det gör anser mig göra bäst: spåna, reflektera och tänka. Allt utifrån den politiska inriktning som jag hittat och som jag faktiskt står för.

Jag jobbade hela högstadiet med att arbeta bort hela min person, alla åsikter jag någonsin haft och de som blev kvar yttrade jag inte i onödan. Nu har jag under en tid haft för mycket åsikter, för många åsikter och för starka åsikter. Jag behöver hitta en balans, ett eget syfte i debatten...Det kommer, jag tänker inte ge upp det här.

/Elin

Stockholmsprogrammet

Ja, lite snyggt med rubrikerna där inte sant? Halv baktanke med det faktiskt när jag skrev den första och nu har jag till och med gett mig själv tid att läsa om Stockholmsprogrammet och tänkte avsluta den här veckan med att skriva en rad eller två om det.

På onsdag, 15 juli, träffas EU:s justitieministrar i Stockholm...eller jag tror att det är i Stockholm, namnet på programmet verkar ju syfta på det. Lite som Versaillesföredraget, Kobefördraget eller Freden i Roskilde. Justitieministrarna ska i vart fall gå igenom Stockholmsprogrammet för att det senare ska spikas av stats- och regeringscheferna i december.

Stockholmsprogrammet ska, om jag har förtståt det rätt, vara den nya femårsplanen för EU:s polis- och tullsamarbete, straffrättsligt, räddningstjänst och civilrättsligt samarbete, asyl, migration och viseringspolitik. Det ska träda i kraft 2010 och vara till 2014. För stunden är det Haagprogrammet som gäller för EU-länderna (totalt oinsatt i vad Haagprogrammet innebär, men ni kan ju läsa själva).

Saxar här ogenerat från HAX vad som det kommer pratas om:

Några axplock...

• Ett utökat samarbete mellan EU och USA "in the field of freedom, security and justice".
• Nationella anti-terroristcenter i alla EU-stater, som skall rapportera in till Bryssel.
  
• Alla EU-stater skall dela sin underrättelseinformation med alla andra medlemsländer.
• Mer, och mer effektiv, "data-mining".
• Realtidstillgång till uppgifter om till exempel medborgarnas resor, bankaffärer, mobilpositioner, internetanvändning samt till fingeravtryck och porträtt.
• Effektiviserad övervakning genom aktiv insamling av enskilda medborgares elektroniska fotspår.
• EU-standardisering av övervakning.
• EU-harmonisering för att undanröja legala hinder för övervakning och avlyssning.
• Analys på EU-nivå av matrial från medlemsstaternas övervakning och massavlyssning.
• En utökad EU-byråkrati för övervakning, avlyssning och analys, kallad SitCen.

Mer utförligt (och med länkar till dokumenten som ligger till grund för Stockholmsprogrammet) skriver Karl Sigfrid i sin blogg. Det är lite text att beta sig igenom, men jag börjar faktiskt se vitsen med att sätta sig in i vad som faktiskt händer i vårt högst styrande organ, tycka vad man vill om EU.

Jag ser inte att det skulle bli helt galet med Stockholmsprogrammet om justitieministrarna tar beslut för att faktiskt skydda den personliga integriteten. Vem vet, kanske kan de ta beslut som helt river upp den franska HADOPI-lagen (Anaïs rapporterar löpande från Frankrike för den som är intresserad) och de svenska FRA- och IPRED-lagarna? Jag hoppas, men tror inte. På något vis känns det inte som om det är i den riktningen som Europa går...Jag kommer fortsätta att se optimistiskt på saken tills domen är inne. Sen är inget i EU hugget i sten...de rev ju upp det där med gurkorna...

/Elin

Stockholm syndrome

Jag har hittat en ny artist som jag gillar, Derek Webb, inte minst för hans sätt att inte kompromissa sin musik för att gå skivbolaget till mötes och hans sätt att marknadsföra hela skivan (skicka ut sina fans på en galen skattjakt för att samla ihop bitar och klipp från sången som skivbolaget inte lät honom ha med på skivan och sedan uppmana dem att lägga upp dem på en sida som man hittade till genom att klicka på osynliga bokstäver på hemsidor osv. Enligt många hade han sett för mycket LOST).

Här är en av låttexterna från albumet Stockholm Syndrome och eftersom albumet släpptes if örrgår finns inga texter ute på internet ännu, så jag ber om ursäkt för eventuella stavningsfel eller bara uppriktiga textmissar:

[Update: Fick hjälp av Doug i kommentarerna, thanks Doug]

Derek Webb - Jena & Jimmy

Jena and Jimmy, they
met at a rally to
bring our boys back from the war.
Jimmy was dancin’, he was
dancin’ like crazy, showin’
no mercy to the dance floor.

Jena was mindin', she was
mindin' her business, she did
not want no company.
'Til Jimmy spotted her like a
lamb to the slaughter,
and he coaxed her over with a martini.

And Jena said:
O-o-o-o-...

She could feel it
hitting her blood stream.
Before she knew it she was
up on his chopping block,
and he was flagging down a taxi.

And Jimmy said:
If you gimme your love,
I’ll give you my love,
[I’ll] give you my love.
Gonna take one kiss to shut you up!
And that'll be enough!

If you gimme your love,
I’ll give you my love,
[I’ll] give you my love.
Gonna kiss your lips to shut you up!

She told him stories of
social injustices and
constitutional rights.
He smirked and turned his head
"Just lighten up," he said, "Baby,
we got all night."

Jena was beautiful
and spoke convincingly;
he listened just like a priest.
His best shot at stopping her was
if he co-opted her, so he
got two more rounds of drinks.

And Jena said:
O-o-o-o-...

Jimmy held her
like an enemy.
Then toasted global peace
and dovetailing interests
as he threw his shot back with a wink

And Jimmy said:
If you gimme your love,
I’ll give you my love,
[I’ll] give you my love.
Gonna take one kiss to shut you up!
And that’ll be enough!

If you gimme your love,
I’ll give you my love,
[I’ll] give you my love.
Gonna kiss your lips to shut you up!

Enligt han som tipsade mig om albumet och artisten handlar den om Jena 6 och amerikan som de båda är är han säkert rätt...men jag känner ändå att den är aktuell i den politik som bedrivs i EU idag och hur politikerna försöker behandla invånarna. Vi måste se till att Jimmy inte får rätt, att det inte bara räcker med en kyss för att få tyst på de röster som finns runt om i Europa som kämpar för att slippa leva i ett övervakningssamhälle.

/Elin

Ordförande i EU

Sverige har tagit över ordförandeskapet i EU från och med 1 juli i år och som jag har skrivit tidigare hoppas jag att den här gången ska kommas ihåg på grund av politiken som förs och inte av demonstrationer som spårar ut och juridiska efterspel som aldrig verkade ta slut. Demonstrationer kommer ordförandeskapet inte bli utan och det vill jag inte heller, men det arbetar aldrig för demonstranternas budskap om de spårar ut. En sak är i alla fall säker, Sverige kommer att krylla av europeiska politiker, från Umeå i norr till Malmö i söder.

Lissabonfördraget har blivit försenat (eller helt satt ur spel?) eftersom Tyskland röstade emot det tidigare under veckan. Jag tänker inte ens låtsas som om jag vet vad fördraget handlar om, det är en av sakerna som står på min lista över saker som jag borde ta och sätta mig in i. Piratpartiet ställer sig dock emot fördraget (även om det skulle innebära ytterligare en pirat i parlamentet).

Piraterna gick till val på att bygga om.

Vi gör något riktigt stort. Vi bygger om, tillsammans. Vi bygger om till kunskapssamhället. Sverige, Europa och världen, i den ordningen.

Från Rick Falkvinges blogg 28 april

Vi bygger om.

Vi bygger om våra medborgarrätter. Vi bygger om medborgarrätterna och friheterna på nätet. Vi bygger upp civilisationen igen. Vi återbygger de rättigheter som våra mödrar och fäder kämpade, blödde och dog för.

Och vi gör det med stolthet.

Från Rick Falkvinges blogg 7 juni

Så vi får väl hoppas på att Sverige är klart i tid för första ministermötet i EU. För de som är lite osäkra på att det går att följa den här ordningen (inte minst med situationen i Iran och ett telekompaket som verkar vara närmare att tas i bruk än vad IPRED- och FRA-lagarna verkar vara att upplösas) kan man alltid titta in här, på We Rebuild.EU. Jag får alltid känslan av att jag är mitt i ett gammalt dataspel när jag kikar in där.

Sverige som EU-ordförande var det. Det mesta man kan tänka sig vilja veta om Sveriges ordförandeskap på riksdagens upplysningssida om EU. Det är en helt okej sida faktiskt pedagogisk, informativ (om det är den här informationen man letar efter) och med fina bilder (ärligt talat, jämfört med LiU:s hemsida är alla sidor fantastiska).

Nå, jag vet faktiskt inte vad jag ville med det här inlägget mer än att uppmana folk att inte slänga gatstenar i år...fast ingen av mina tre trogna läsare känns som sten-kastar-typen. Så istället för att fortsätta ska jag laga hamburgare för fira 4 juli!

/Elin