Under tiden jag var i Japan kunde jag inte göra annat än längta tillbaka till Sverige, helt ärligt så gick väldigt mycket av min energi åt att lovprisa den svenska modellen när det kom till allt från skolsystem till valsystem. Sen var det en djup svacka i april när TPB-domen kom, så djup att det resulterade i politiskt engagemang och starta en blogg.
Nu är jag tillbaka i Sverige, detta förlovade land vars välfärd och husisolering jag saknat så innerligt, och ändå känner jag mig återigen besviken på Sverige och dess sätt att handskas med saker och ting.
Antagligen är jag för naiv när jag tänker på Sverige, lite som om Det Lilla Landet Lagom/Det Långa Landet Falukorv/Mellanmjölkens Förlovade Land är lika magiskt som Landet Ingenstans eller Narnia. Allt hemskt hålls utanför Sveriges gränser, alla krig, alla (större) orättvisor...vi värderar människor här, demokrati, frihet, broderskap, jämlikhet...Viva la France! eeh...eller nåt.
Det är klart att man blir besviken när man har så ouppnåeliga visioner om sitt hemland, det är lite som när man inser att ens föräldrar faktiskt är människor och kan göra fel de också. Fast då denna upplevelse fick mig att förstå och komma mina föräldrar närmare så känns det fortfarande som om jag om och om igen får min bild av Sverige som ett underbart land förstört. Jag känner mig mindre och mindre trygg, en del av mitt liv känns otrygg och det obehagskänslan sprider sig ut i resten av livet.
Jag är en goodie-goodie; drack inte innan jag var 18 (utom den där klassfesten i Svartbyn då), har stora problem att köra för fort, kan inte kasta skräp på marken utomhus...att sitta och fundera på om jag bryter mot lagar när jag lever mitt liv så som jag lärt mig det känns jättekonstigt. När statens syn på vad som är rätt går emot vad jag tycker är rätt, hur gör man då? För det är ju ändå staten som bestämmer.
Jag vill tro på Reinfeldt när han säger att han inte ska skicka polisen på en hel generation, jag vill tro att cencurering av internet är något man bara gör i Kina (och Tyskland och Finland och...), jag vill tro att Sverige är bättre än alla andra länder, jag vill tro att vi är banbrytande i rättigheter och frihet...
Jag vill tro...jag vill...det är bara så svårt när jag bevisas fel om och om igen.
/Elin
Nu är jag tillbaka i Sverige, detta förlovade land vars välfärd och husisolering jag saknat så innerligt, och ändå känner jag mig återigen besviken på Sverige och dess sätt att handskas med saker och ting.
Antagligen är jag för naiv när jag tänker på Sverige, lite som om Det Lilla Landet Lagom/Det Långa Landet Falukorv/Mellanmjölkens Förlovade Land är lika magiskt som Landet Ingenstans eller Narnia. Allt hemskt hålls utanför Sveriges gränser, alla krig, alla (större) orättvisor...vi värderar människor här, demokrati, frihet, broderskap, jämlikhet...Viva la France! eeh...eller nåt.
Det är klart att man blir besviken när man har så ouppnåeliga visioner om sitt hemland, det är lite som när man inser att ens föräldrar faktiskt är människor och kan göra fel de också. Fast då denna upplevelse fick mig att förstå och komma mina föräldrar närmare så känns det fortfarande som om jag om och om igen får min bild av Sverige som ett underbart land förstört. Jag känner mig mindre och mindre trygg, en del av mitt liv känns otrygg och det obehagskänslan sprider sig ut i resten av livet.
Jag är en goodie-goodie; drack inte innan jag var 18 (utom den där klassfesten i Svartbyn då), har stora problem att köra för fort, kan inte kasta skräp på marken utomhus...att sitta och fundera på om jag bryter mot lagar när jag lever mitt liv så som jag lärt mig det känns jättekonstigt. När statens syn på vad som är rätt går emot vad jag tycker är rätt, hur gör man då? För det är ju ändå staten som bestämmer.
Jag vill tro på Reinfeldt när han säger att han inte ska skicka polisen på en hel generation, jag vill tro att cencurering av internet är något man bara gör i Kina (och Tyskland och Finland och...), jag vill tro att Sverige är bättre än alla andra länder, jag vill tro att vi är banbrytande i rättigheter och frihet...
Jag vill tro...jag vill...det är bara så svårt när jag bevisas fel om och om igen.
/Elin
Eftersom jag är jag och alltid kommer vara jag även om jag försöker att vara mindre jag (du fattar) så måste jag påpeka att viva nog är spanska. I den vackra landet med tokigt styre säger man vive! Med tyst e ;)!
SvaraRaderaOch förresten, FLÄMT! Drack du på klassfesten?! ;D Visst var det den som spårade och slutade med att Eriks föräldrar fick komma? ;P
Jag håller med dig förresten.. Jag har alltid hållt sverige högt vad gäller frihet och valmöjligheter, men jag är riktigt oroad att vi är på väg in i något som jag inte vill vara delaktig i! Men, de har åtminstone inte fördömt Aftonbladet för artikeln om israeliska organjägare!
Tryckfrihet FTW!
SvaraRadera