Besviken på rättsystemet, eller vad det nu är...

Under tiden jag var i Japan kunde jag inte göra annat än längta tillbaka till Sverige, helt ärligt så gick väldigt mycket av min energi åt att lovprisa den svenska modellen när det kom till allt från skolsystem till valsystem. Sen var det en djup svacka i april när TPB-domen kom, så djup att det resulterade i politiskt engagemang och starta en blogg.

Nu är jag tillbaka i Sverige, detta förlovade land vars välfärd och husisolering jag saknat så innerligt, och ändå känner jag mig återigen besviken på Sverige och dess sätt att handskas med saker och ting.

Antagligen är jag för naiv när jag tänker på Sverige, lite som om Det Lilla Landet Lagom/Det Långa Landet Falukorv/Mellanmjölkens Förlovade Land är lika magiskt som Landet Ingenstans eller Narnia. Allt hemskt hålls utanför Sveriges gränser, alla krig, alla (större) orättvisor...vi värderar människor här, demokrati, frihet, broderskap, jämlikhet...Viva la France! eeh...eller nåt.

Det är klart att man blir besviken när man har så ouppnåeliga visioner om sitt hemland, det är lite som när man inser att ens föräldrar faktiskt är människor och kan göra fel de också. Fast då denna upplevelse fick mig att förstå och komma mina föräldrar närmare så känns det fortfarande som om jag om och om igen får min bild av Sverige som ett underbart land förstört. Jag känner mig mindre och mindre trygg, en del av mitt liv känns otrygg och det obehagskänslan sprider sig ut i resten av livet.

Jag är en goodie-goodie; drack inte innan jag var 18 (utom den där klassfesten i Svartbyn då), har stora problem att köra för fort, kan inte kasta skräp på marken utomhus...att sitta och fundera på om jag bryter mot lagar när jag lever mitt liv så som jag lärt mig det känns jättekonstigt. När statens syn på vad som är rätt går emot vad jag tycker är rätt, hur gör man då? För det är ju ändå staten som bestämmer.

Jag vill tro på Reinfeldt när han säger att han inte ska skicka polisen på en hel generation, jag vill tro att cencurering av internet är något man bara gör i Kina (och Tyskland och Finland och...), jag vill tro att Sverige är bättre än alla andra länder, jag vill tro att vi är banbrytande i rättigheter och frihet...

Jag vill tro...jag vill...det är bara så svårt när jag bevisas fel om och om igen.

/Elin

Anonymitet

Det pratas hemskt mycket om anonymitet i debatterna kring och om internet- och integritetspolitiken. Lustigt är att de flesta ser det som en fundamental rättighet att få vara anonym i den fysiska världen samtidigt som inte alls lika många ser det som något naturligt att vara anonym på internet. Det är konstigt, varför skulle anonymiteten, som är så viktig för att kunna upprätthålla yttrandefriheten, tryckfriheten och åsiktsfriheten, plötsligt inte gälla i det medium där människor idag uttrycker sina åsikter som mest. Eller gällde bara dessa friheter när de flesta av oss nöjde oss med att knyta näven i fickan? Har det blivit för många av oss som har en åsikt och faktiskt säger något nu? Blev det för mycket åsikter där mitt i friheten?

Både nu och då går kändisar ut och säger att de tänker sluta blogga för att någon har skrivit en dum kommentar för mycket i deras kommentarfält eller att de har fått hotmail som är omöjliga att spåra. Jonas Gardell har pratat om en ansiktslös pöbel som går till attack genom datorerna och visst förstår jag att det är läskigt att bli hotad och trakaserad, jag har inte ens tänkt dra upp det där med valet om att vara offentlig person för det är inte kul i alla fall...Samtidigt tror jag att, anonymitet eller inte, så skulle vi inte få bort det faktum att folk är otrevligare över internet än vad de är face-to-face. Det är bara naturligt eftersom det är längre mellan mig och den jag skriver till. Nätmobbing är ju ett faktum i dagens samhälle och det går ofta via kanaler där offret känner mobbarna (msn, facebook, alla andra forum...)

Innan jag startade den här bloggen var jag själv nervös att jag skulle försätta mig i situationer där jag skulle vara tvungen att försvara åsikter som jag visserligen hade men som jag inte tänkt över så ingående. För tänk om jag haft fel åsikter? Tänk om jag inte kunde argumentera för min sak? Nu har dock lite av min hybris lagt sig och jag har insett att ni är inte så många som läser här, sen har jag också insett att jag kan försvara det jag faktiskt sitter här och skriver...för att inte tala om att jag har rätt att ändra mig.

Jag försöker att vara anonym på internet så lite som möjligt eftersom jag vill kunna stå för allt jag skriver och det jag inte står för skriver jag inte (det är därför jag skriver mitt namn längst ner på varje post och även i titeln på bloggen). Därför var det där med att ha åsikter ännu läskigare, men jag vill ändå att folk ska veta att det här är jag och det här är vad jag tycker. Samtidigt anser jag inte att psedonymer eller anonyma författare gör något skrivet mindre trovärdigt eller slagkraftigt. Det kan faktiskt vara tvärt om.

Innan jag blev engagaerad i det här med politik (och blogging) så var det för några år sedan stora raballder när en författare bakom ett psedonym, Isabella Lund, som skrev om hur det är att vara eskort i Sverige blev hotad med att få sin identitet röjd. Detta ledde till att författaren helt slutade skriva eftersom författaren ville skydda sina barn från att ha en förälder som fick en horstämpel. Jag är nu glad att se att bloggen är up-and-running igen och att Isabella Lund inte tystades för alltid.

I USA har en domstol tvingat Google att lämna ut uppgifter om en anonym bloggare som hade förolämpat en f.d. Vogge model. Ingen skulle väl säga att det hotade demokratin särskillt mycket att en bloggare fick be om ursäkt för att ha kallat en model för en "skank", men om anonymiteter börjar kunna röjas med hjälp av domstol för en förolämpnings skull, hur länge kan det då inte dröja innan USA:s regering börjar flagga politiska bloggar och kräva uppgifter på dem också? och hur lång tid tar det sen innan det sprider sig? Då är det inte längre frågan om, som i fallet Isabella Lund, en privatperson som hotar med att röja en annan privatpersons identitet utan då blir det frågan om brott mot grundläggande rättigheter.

Samtidigt, mitt i denna klappjakt efter alla som gömmer sig bakom namn som inte är deras egna (...inte ens Lars Kepler fick förbli anonym. Varför brydde sig folk om vem han var?) har mitt universitetet infört anonyma tentor. Jag vet ännu inte hur det funkar eftersom jag inte skrivit någon tenta på detta vis än, men det har något med LiU-kort och sifferkoder att göra. Jag har ingen klarhet i varför detta görs, men antar att det ligger något i att ingen ska kunna påstå sig bli diskrimminerad (av vilken anledning man nu än kan komma på). I den marknadsundersökning jag gjorde igår anser dock ingen av LiU-studenterna att de har blivit diskirminerade på en tenta (i min pool fanns: en norrbottnisk kvinna, en invandrad man och en man från stockholmstrakten, varierat och bra! Nu behöver jag inte läsa kursen i marknadsundersökning.).

För att inte tala om pratet om anonyma CV som diskuteras både nu och då, inte minst på nyheterna. Här anser tydligen det svenska samhället att anonymitet är att föredra, så vad är den egentliga skillnaden mellan att ha ett anonymt CV och vilja skriva saker under psedonymer? Hur skiljer sig anonyma tentor från att jag inte vill att någon ska läsa mina sms? Och varför gör man skilnad på brev och mail? Jäklar vilket liv det skulle bli om folk läste mina brev!

Det där med anonymitet är knivit och har nog fler eggar än någon egentligen kan föreställa sig. För det är dåligt när människor gömmer sig bakom andra namn för att göra någon illa. Samtidigt är det lika dåligt om någon skulle bli diskriminerad för att skriva ut sitt namn på ett CV. Om man inte kan blida oppinion för att man är rädd att bli "märkt" så är det slutet för de demokratiska staterna. Kan man inte lita på källskyddet eller tystnadsplikten för den delen, hur ska vi någonsin kunna lita på något då? Så jag tar hellre anonymitet överallt än på av regeringen utvalda ställen.

Sen till alla som slutar blogga för att kommentarerna blir jobbiga, eller för den sakens skull till alla som bara skriver dumheter för att jäklas vill jag bara citera Knatten på Knappnytt.nu: "Åh nej! En person från internet tycker inte om mig. Mitt liv är förstört. Du, sitt ner, håll käften, och lär dig använda KOMMATECKEN!"

Har jag förrsten sagt att jag har Banhof som leverantör nu?

/Elin

Hej igen!

Tillbaka i Sverige, tillbaka i verkligheten...Det är dags att ta upp det här igen.

/Elin